Varukorg(0 produkter)

Din varukorg är tom

Önskelista

Varukorg(0 produkter)

Din varukorg är tom

Vem var Carl-Harry Ståhlhane?

Vem var Carl-Harry Ståhlhane?
Vem var Carl-Harry Ståhlhane?
Man kan säga att Carl-Harry Stålhane var Rörstrands svar på Stig Lindberg, superdesignern vid rivaliserande Gustavsberg. Även om Carl-Harry Stålhane var en mer doldisvariant av den flamboyanta och folkkära Stig Lindberg - så var Stålhane tveklöst en av de stora stjärnorna såväl nationellt som internationellt på den keramiska konstscenen på 1940, 50 och 60-talet.

Han påbörjade sin karriär på Rörstrand som Gunnar Nylunds assistent 1939 och precis som Nylund började Stålhane visa upp hela sin artistiska bredd i stengodset. Mellan 1950–1960-talet formgav han de ikoniska ”Alfabet” vaserna och skålarna. Denna konstgodsserie, där objekten antingen är gjutna eller handdrejade, togs fram i några hundra exemplar per modell och står väldigt högt i kurs hos samlare på nordisk keramik.
Image
Stålhane fick sitt genombrott tidigt på 1950-talet och briljerade med sin estetik inom såväl kaffegods, konventionellt stengods med sidenmatta glasyrer, bländande unikat samt reliefväggar. En ”Stålhane” kunde vara en 12 meter lång hårdbränd stengodsvägg likaväl som en näpen tekanna. Det var även på 50-talet som Stålhane hittade sitt eget komplexa uttryck efter att dels ha studerat måleri hos Isaac Grünewald i Stockholm, dels tillbringat två år i Paris vid Académie Colarossi, med skulptur som huvudämne.
Till Helsingborgsutställningen 1955, där bland annat Marianne Westmans servis ”Picknick” och Stig Lindbergs randiga serie ”Spisa Ribb” lanserades, presenterade Stålhane sin helt vita, svanliknande servis ”Blanca” i fältspatporslin. Den blev hyllad bland kritikerna, men inte en lika stor publiksuccé. Andra välkända bruksgodsserier från Stålhane är ”California” med sin delikata blanka hallonröda glasyr, excentriska ”Entré” samt servismodellen SF som med den celadon-färgade dekorglasyren ”Vieta” mottog Gulden Vorm priset 1965.
©Rörstrand Museum
Denna populära servismodell skulle även komma ut med en rad olika Stålhane-dekorer, såsom ”Fokus” och ”Tuna” men även stå modell för nylanseringen av servisen ”Grön Anna” med sin klassiska rokoko-dekor från slutet på 1800-talet.
Under 1950-talet ville Stålhane utmana det rådande stilidealet för konstgods. Han inspirerades av jazz och abstrakt konst och experimenterade med att rita smalare halsar på sina vaser, bad drejarna att dreja allt högre, där det ibland resulterade i skorstenshöga vaser och började även skapa abstrakta skulpturer. Tillsammans med kemisten Lore Schlundt tog han fram fantastiska glasyrer, såsom den gurkgröna harpälsglasyren. Han började även använda sig av lokala leror och mineraler, vilka gav särpräglade estetiska effekter och tyngd i uttrycket.
Under 1960-talet lämnade Stålhane den gracila 50-tals-estetiken helt till förmån för en robust, expressiv och dramatisk stil. Hans unikat och konstgods baserades på grovhuggna, mörka pjäser av smält berggrund. Glasyrerna gick likaså från en sammetsliknande jämn textur till rinniga, fläckiga (jord)glasyrer, en liknande tendens som man ser hos glasyrerna ”Vesuvius” och ”Vulcan” i Marianne Westmans ateljéserie AM från senare delen av 60-talet.
1965 köptes Rörstrand upp av Upsala-Ekeby och under åren 1971–1973 utnämndes Herr Stålhane till designchef för porslinssektorn inom Upsala-Ekebykoncernen.
Image

Kuriosa

  • Stålhane var assistent till konstnären Isaac Grünewald som kom till Rörstrand 1942 som gästkonstnär för att måla fajanser till företagets utställning på Nationalmuseum.
  • Mellan 1963–71 var Stålhane huvudlärare i keramik och glas på Konstindustriskolan i Göteborg.
  • 1973 lämnade Stålhane Rörstrand och startade ”Designhuset” där han tillsammans med andra konstnärer och formgivare fortsatte att experimentera med stengods samt glasyrer tillverkade av lokala leror och mineraler.
  • Unikat och konstgodsserier producerade av Stålhane är ofta signerade med CHS, CH Stålhane eller Carl-Harry Stålhane.
  • Stålhane finns representerad i samlingarna på Victoria & Albert Museum i London och Museum of Modern Art i New York.